Tankar

Något jag ständigt har gjort är att jämföra mig med andra. Inte så extremt men det gör man ju naturligt. Men jag vet inte vad som har hänt nu, men jag mår så sjukt dåligt av det. Jag jämför mig med andra hela tiden, letar fel på mig själv som andra inte har.

Just nu har jag extrema komplex över mig själv, inte bara utseende utan även saker jag säger och gör. Jag har aldrig tidigare haft prestationsångest eller mått dåligt över något med mig själv förrän nu så det känns så annorlunda. Jag har det senaste halvåret ständigt haft en klump i magen över mig själv. Jag har insett att jag är misslyckad och inte duger till något.

För två-tre månader sedan fick jag min första panikångestattack, eller jag har nog haft det tidigare men inte såhär grovt. Känns också som om jag har utvecklad någon sorts socialfobi. Kan vara fel också, men jag mår så jävla dåligt. Jag har inte pratat med någon om det. Idiotiskt tänker ni förmodligen men jag kan inte sätta ord på vad jag känner, jag vet inte själv vad jag känner. Allting känns helt tomt och svart.

Jag har alltid mått dåligt, jag har varit mobbad i skolan (gäller ju dock inte nu) sen vi flyttade ner till Skåne. Men jag har inte tänkt på det mer än så, har bara varit jävligt jobbigt att gå till skolan. Jag har ju alltid haft vänner så har aldrig direkt känt något jättenegativt av det. Men nu känns det som om det gamla börjar komma i kapp, att min barndom på något sätt blockar mig. Mina föräldrar skilsmässa känns 1000 gånger jobbigare nu än då.

Att jag inte har någon mormor och morfar kvar vid livet är något jag tänker på varje dag. Jag saknar dem, många av mina vänner tycker det är konstigt att jag saknar dem när jag inte hade någon nära relation med dem, så som jag har med min farmor eller gudmor. Men det är just det jag tycker är så jävla jobbigt. Att jag aldrig fick ha en riktig relation med dem och att dem inte heller fick veta hur mycket dem betyder för mig. Samma sak gäller min farfar som fortfarande lever men som jag inte har någon direkt relation med.

När vi ändå pratar om relationer kan jag lika gärna ta upp mina föräldrar. Jag har en relation till båda mina föräldrar (dock ingen vidare bra i min mening), men båda har svikit mig så extremt mycket. Visst de har hjälpt mig massor också men jag känner inte längre att jag kan lita på dem till 110%. Jag vill inte gå in på detaljer men det finns anledningar att jag tidigare bara bott hos mamma och nu bara bor hos pappa. Ondast av allt är att jag och mamma tidigare har varit riktigt tighta och stöttat varandra i så sjukt mycket (såklart bråkat också) men att vi nu knappt pratar med varandra. Men man kommer väl till en punkt i livet då annat är viktigare än sina barn.

Jag stänger av kommentarerna för jag vill inte höra något om det ena eller det andra. Detta kommer verkligen direkt från hjärtat. Tårarna har runnit längs mina kinder från mening ett i denna text, snälla inga kommentarer och ni som aldrig hör av er annars, skriv inte nu heller. tack

xo simon

    Gillar

    Kommentarer

    Prenumerera